Bilolyckor
Den här veckan har jag lyckats se två bilolyckor - på något vänster har jag alltid otur att se olyckor i trafiken, det är många jag sett sedan jag fick mitt körkort för två år sedan.
Den första olyckan jag såg i veckan handlade om en motorcyklist som aldrig hann stanna vid rödljus och tappade kontrollen över motorcykeln som då ledde till att den åkte rakt in i bilen framför. På gefle dagblads sida läste jag att föraren för motorcykeln tydligen hade tuppat av. Det var avspärrat av poliser kring området där olyckan skedde och bensintanken på cykeln gick sönder så det rann ut en massa bensin på vägen.
Den andra olyckan jag såg var i lördags då vi såg att en bil kört av vägen på grund av rådjur eller älgar sprungit ut mitt på vägen. Självklart stannade vi och frågade personen som kört bilen ifall vi ska ringa någonstans, om denne mår bra eller behöver hjälp med något. Denne hade sina närstående där redan och det var mest matriella saker som var trasigt. Personen i fråga hade känningar i nacken-/axeln så jad bad denne att kontakta sjukhus så fort denne kan, eftersom jag själv har erfarenheter av just nacke-/ryggkänningar. Förövrigt mådde personen bra så det var tur.
Det var faktiskt inte heller länge sedan alls som jag såg en liten krock och en stor trafikolycka. Det är obehagligt att se, just för att så många personer som kommer till skada och att folk inte alltid är försiktiga när de kör. Olyckor sker och verkligen vem som helst kan bli drabbad.
Den första olyckan jag såg i veckan handlade om en motorcyklist som aldrig hann stanna vid rödljus och tappade kontrollen över motorcykeln som då ledde till att den åkte rakt in i bilen framför. På gefle dagblads sida läste jag att föraren för motorcykeln tydligen hade tuppat av. Det var avspärrat av poliser kring området där olyckan skedde och bensintanken på cykeln gick sönder så det rann ut en massa bensin på vägen.
Den andra olyckan jag såg var i lördags då vi såg att en bil kört av vägen på grund av rådjur eller älgar sprungit ut mitt på vägen. Självklart stannade vi och frågade personen som kört bilen ifall vi ska ringa någonstans, om denne mår bra eller behöver hjälp med något. Denne hade sina närstående där redan och det var mest matriella saker som var trasigt. Personen i fråga hade känningar i nacken-/axeln så jad bad denne att kontakta sjukhus så fort denne kan, eftersom jag själv har erfarenheter av just nacke-/ryggkänningar. Förövrigt mådde personen bra så det var tur.
Det var faktiskt inte heller länge sedan alls som jag såg en liten krock och en stor trafikolycka. Det är obehagligt att se, just för att så många personer som kommer till skada och att folk inte alltid är försiktiga när de kör. Olyckor sker och verkligen vem som helst kan bli drabbad.
Händelsen från jobbarnatten
Inatt som jag nämnt jobbade jag och det var på ett äldreboende för personer med demens. Det var nytt för mig då jag knappt har erfarenheter av just demens.
Hur som helst gick natten bra trots en jobbig början då en person som bodde på detta boende gick bort precis innan mitt arbetspass började. Jag fick tillsammans med en annan personal göra denna person redo inför att Fonus skulle hämta personen dagen därpå, idag vill säga.
Det var första gången jag både såg och hjälpte en avliden person så det var relativt jobbigt. Vi fick hjälpa denna person med att bland annat byta sängkläder, byta till hennes favoritklädsel, sminka och kamma hennes hår medan det stod två tända ljus på bordet. Personen hade fortfarande lite kroppsvärme kvar när vi började hjälpa henne men i slutändan var denne kall, stel och det började dofta en annorlunda lukt. Även fingrarna blev blåaktiga och huden började ljusna. Jag är glad för att personen fick en fridfull död och hoppas personen har det bra där denne är nu.
Hur som helst gick natten bra trots en jobbig början då en person som bodde på detta boende gick bort precis innan mitt arbetspass började. Jag fick tillsammans med en annan personal göra denna person redo inför att Fonus skulle hämta personen dagen därpå, idag vill säga.
Det var första gången jag både såg och hjälpte en avliden person så det var relativt jobbigt. Vi fick hjälpa denna person med att bland annat byta sängkläder, byta till hennes favoritklädsel, sminka och kamma hennes hår medan det stod två tända ljus på bordet. Personen hade fortfarande lite kroppsvärme kvar när vi började hjälpa henne men i slutändan var denne kall, stel och det började dofta en annorlunda lukt. Även fingrarna blev blåaktiga och huden började ljusna. Jag är glad för att personen fick en fridfull död och hoppas personen har det bra där denne är nu.
Första körningen efter bilolyckan
Igår tog jag första steget, eller snarare blev jag tillsagd av mamma trots att jag inte ville, då hon tyckte jag behövde göra detta för att rädslan ska försvinna. Och ni undrar säkerligen vad jag då utstått? - Jo, jag körde bil för första gången sedan olyckan, i och för sig var det inte en lång bit jag körde och jag körde verkligen sakta och försiktigt hela tiden.
Med en klump i magen körde jag iväg i min snigelfart, trots att det kändes jobbigt att köra klarade jag det och det bästa av allt är att jag ens vågade. Hade mamma min inte övertalat mig tillslut så hade jag absolut väntat med bilkörningen tills jag kände mig redo och jag hade aldrig vågat göra det ensam.
Med en klump i magen körde jag iväg i min snigelfart, trots att det kändes jobbigt att köra klarade jag det och det bästa av allt är att jag ens vågade. Hade mamma min inte övertalat mig tillslut så hade jag absolut väntat med bilkörningen tills jag kände mig redo och jag hade aldrig vågat göra det ensam.
Jag som hade lovat mig själv att aldrig mer köra och istället åka buss eller cykla, men efter lite betänketid kom jag i underfund med att kanske prova på att köra när halkan och vintern är över. Men som sagt, jag blev nu övertalad. Dock får vi nu se om jag sätter mig bakom ratten igen på ett tag, jag tar det som det kommer. Men ändå, jag har ju tagit första steget :)
Bilolyckan
I lördags vid cirka 13.00-13.30 tiden råkade jag ut för en bilolycka vilket jag tror var det läskigaste jag upplevt och som jag aldrig mer vill utsättas för. Jag satt nämligen ensam i bilen, och denna bil var inte min utan min pojkväns storebrors bil, jag skulle då svänga och efter svängen blev det sladd på bilen så jag åkte över hela stora vägen utan att kunna kontrollera bilen att hamna rakt igen. Så jag sladdade åt sidorna några gånger innan det sa pang rakt in i snöhögen som var på sidan om vägen och där slog bilen till och snurrade ett varv och även där sa det pang med baken in i snöhögen och där fastnade jag.
I mitt chocktillstånd hoppade jag ur bilen och ringde min pojkvän men jag minns knappt då jag var i sån chock. En snäll man stannade för att se så att jag mådde bra men jag oroade mig mer för hur bilen klarat kraschen och inte hur jag mådde, jag hann inte riktigt känna efter om jag hade ont någonstans för jag var så omskakad. Den här mannen stannade kvar tills min pojkväns familj var på plats och hjälpte mig med att få bilen till sidan då den stog rakt över vägen och även att lugna ner mig då jag var chockad och panikslagen.
Bilen lär självklart lagas efter att ha gått sönder på vissa ställen efter kraschen, detta är ju trots allt bara materiella ting som går att ordna och lagas men det kändes ändå dumt då det inte var min bil.
Jag själv fick ont i nacken och ryggen samt är stel efter smällen. Jag hade tur att det inte gick värre till än vad det gjorde vilket jag är otroligt glad över. Dock sade läkaren på hälsovårdscentralen idag att min rygg blev lite sne efter smällen och jag måste göra rygg-/nackövningar flera gånger om dagen för att förhoppningsvis snart slippa smärtan och stelheten, han menade alltså att om jag missköter-/inte utövar övningarna kommer min smärta vara bestående likaså med stelheten resten av mitt liv. Beskedet var väl inte allt för roligt att höra då jag är rädd att få men för livet efter detta, jag vill inte att denna smärta ska sitta i tills jag blir gammal och kanske den blir värre då till och med?
Jag vet inte om jag verkligen fick fram eller om man förstår hur läskig denna krasch var, men för mig var det en hemskt skrämmande situation jag aldrig vill uppleva någonsin igen. Inte nog med nack-/ryggproblemen jag fått har jag fått en slags bilfobi, jag tycker det är obehagligt att åka bil och kommer inte våga köra bil ensam på väldigt väldigt länge. Mina flashbacks på själva olyckan och smällen är för mig oerhört obehagliga som jag hoppas kommer försvinna med tiden.
En liten krock
Idag efter att jag och mamma besökt lite olika affärer och hade precis backat ut från vår parkering hann vi inte ens lägga i ettans växel innan vi blir påbackade av en man på sidan av bilens bakre del - vilket resulterade att den bakre delen blev bucklig, skrapningar och att en del av bilen lossnade litegranna så det blev ett mellanrum, detta eftersom han körde ut med snabb fart från hans parkering och för att han inte såg oss.
Men så kan det gå och det var ändå inte vårat fel så vi betalar inte en krona för händelsen, så allt är ordnat med försäkringsbolaget och vi måste lämna in vår bil på lagning så fort dem kan ta emot den.
Dock är det viktigaste att ingen personskada skedde, utan att det endast vad en materiell skada.
En bild från folksam idag.
Den hemska upplevelsen inatt
Det där hemska jag skrev om att jag såg inatt var kanske kring halv fem tiden inatt. Jag och tjejen jag jobbar natt med i helgen åkte minibussen på väg till det andra boendet för extra tillsyner på några som bor där. På vägen bredvid tyckte vi att vi såg något men vi uppfattade inte riktigt vad det var utan trodde faktiskt att det var en papperkasse för det såg det ut som. Dock var det inte någon kasse, utan en kanske 17årig flicka sittandes mitt på gatan ihoprullad, helt söndergråten och en kort klänning samt en spritflaska som var halvfull som stog bredvid henne.
Det var inte bara vi som stannade för att försöka prata med henne, det gjorde även en bil som var nästintill på att köra över henne för att han också trodde det var en papperskasse. Polisen var påkallad och de kom ganska så smabbt. Jag och tjejen jag jobbar med satt bredvid henne på vägen och försökte fråga henne hur hon mådde och om hon ville följa med oss i bilen till boendet och värma sig för hon frös väldigt mycket ocxh att polisen kunde komma dit, men inget svar fick vi. Hon satt bara där och kollade rakt ner i marken med sina söndergråtna ögon och helt tom i blicken. Hon öppnade inte ens munnen till polisen när de kom. När vi alla och även polisen försökte få henne att berätta vem hon var, hur det har blivit sådär osv fick hon följa med i polisbilen, och poliserna tackade oss alla så snällt.
Det var så hemskt att se en sådan ung flicka sitta mitt på vägen helt förstörd och full i hopp om att en bil skulle komma och köra över henne. Hon satt med ryggen mot bilarnas riktning så hon skulle slippa se dom.
Jag vet inte om det låter hemskt för er, men synen var inte rolig kan jag säga, jag tyckte så synd om flickan. Vad vet vi, hon kanske hade blivit våldtagen, blivit sviken från sina vänner, har jobbiga hemförhållanden eller annat som gjort att hon mådde som hon gjorde. Jag har fortfarande inte kunnat släppa tanken när vi såg henne sitta där på vägen, hon såg så liten och hjälplös ut, precis som att hon verkligen tappat hoppet om allt. Hennes dag idag kommer säkerligen vara ganska jobbig. Jag är iallafall väldigt glad över att inget hände henne och jag hoppas att hon inte försöker göra om det och inser hur farligt det där är.
Och jag har bara mer insett att jag vill jobba och hjälpa människor, ingen är värd att må så dåligt att man vill göra något liknande.
En hemsk upplevelse
För bara en en halvtimme sedan såg jag något hemskt, något jag aldrig mer vill se. Mer om det imorgon, men nu har jag nog verkligen förstått att jag vill jobba med människor. Om två timmar ungefär så slutar jag, då ska jag hem och sova, skriver mer om det jag menade imorgon. Godnatt.
1:a dagen på sommarjobbet avklarat & en T-R-A-F-I-K-O-L-Y-C-K-A
Jajamensan, första sommarjobbsdagen är nu avklarat och det gick fint. Idag och imorgon är det introduktion på ställena jag ska vara på, vilket är Väpnargatan 50 och Gula villan, olika byggnader men jag tror det är ett samarbete och är väldigt nära varandra.
De båda verksamheterna är gruppboenden för människor med någon slags psykisk funktionsnedsättning och framförallt är det psykosproblematik. Spännande och intressant är det samt bra för min utbildning, erfarenheter att ta vara vid både på CV´t och i utbildningen.
_______________________________________________
Trafikolyckan!
Inte nog med att det var första dagen och allt var nytt och det var mycket information att ta in, plus nervositetet var på en lagom nivå. Jag och en kvinna som jobbar på boendet var på väg tillbaka till boendet efter att ha gjort ett ärende och därmed såg en trafikolycka nästan mitt framför ögongen på oss.
En bil saktade ned litegrann för att svänga vänster (dock är jag inte säker på om han blinkade eller om han gjorde det försent), för en kvinna som kom bakom måste ha varit lite ouppmärksam och körde i lite för hög hastighet då hon körde på bilen framför bakifrån.
Jag hörde och såg smällen när bilen krockade in i den andre bilen samt en massa rök och en hel del glas-/och massa annnat flög i massa bitar. Jag och kvinnan som jobbar på boendet såg att mannen i bilen framför som blev påkrockad kom ut ifrån bilen och såg ut att må hyffsat bra ut förutom att han var så chockad att han skakade och skrek.
Men i bilen som körde in i den andre bilen var det ingen som rörde sig ur fläcken så vi sprang fram till bilen för att se så kvinnan mådde bra, och ja visst gjorde hon det förutom att hon var i ett ordentligt chocktillstånd så hon inte varken visste ut eller in. Vi kollade så hon inte behövde ambulans snabbt som sjutton och att det var i ett OK-tillstånd. Hon ville själv ringa 112 och det gjorde hon fast jag sa att vi skulle ringa åt henne.
Kvinnan klev efter en stund ur bilen och höll sig om sin g-r-a-v-i-d-a mage, hon var nämligen i 7:e månaden och jag hoppas av hela mitt hjärta att inget hände den lille rackaren därinne i magen. Vi gick sedan tillsammans av vägen och tittade till mannen i bilen framför, han var skakig ännu och lyfte ut sin bebisflicka som satt i baksätet som var högst ett år.
Jag själv var så pass nära att börja gråta när den ene var gravid och på sluttampen i graviditeten plus att den andra hade en ettårigt barn.
Tur att jag nyss läst intenssivutbildning för körkort och kan den där himla körkortsboken utantill i princip, haha. Jag försökte prata med de inblandade att jag ville komma åt deras varningstriangel för att varna andra i trafiken då vi de krockade bilarna stoppade trafiken en hel del. Han som blev påkörd bakifrån kunde inte få upp bakluckan där triangeln låg och tjejen som körde på bilen var i sånt chocktillstånd så hon inte kunde finna triangeln i bilen så jag bad henne då att sätta på varningsblinkers åtminstone.
Jag sa till kvinnan som jobbar på boendet att vi har som skyldighet att stanna och invänta polis-/ambulans då vi sett olyckan oså, dock jobbade vi ju så hon sa att vi inte hade den tiden att stanna för vi var där ett bra tag.
Jag hoppas iallafall av hela mitt hjärta att allt blev bra med både kvinnan och barnet i hennes magen samt mannen och hans lilla bebis. Sen om bilarna blev till en viss del förstörd är skitsamma, bara människorna som var inblandad kommer undan med lindriga eller inga skador alls.
De båda verksamheterna är gruppboenden för människor med någon slags psykisk funktionsnedsättning och framförallt är det psykosproblematik. Spännande och intressant är det samt bra för min utbildning, erfarenheter att ta vara vid både på CV´t och i utbildningen.
_______________________________________________
Trafikolyckan!
Inte nog med att det var första dagen och allt var nytt och det var mycket information att ta in, plus nervositetet var på en lagom nivå. Jag och en kvinna som jobbar på boendet var på väg tillbaka till boendet efter att ha gjort ett ärende och därmed såg en trafikolycka nästan mitt framför ögongen på oss.
En bil saktade ned litegrann för att svänga vänster (dock är jag inte säker på om han blinkade eller om han gjorde det försent), för en kvinna som kom bakom måste ha varit lite ouppmärksam och körde i lite för hög hastighet då hon körde på bilen framför bakifrån.
Jag hörde och såg smällen när bilen krockade in i den andre bilen samt en massa rök och en hel del glas-/och massa annnat flög i massa bitar. Jag och kvinnan som jobbar på boendet såg att mannen i bilen framför som blev påkrockad kom ut ifrån bilen och såg ut att må hyffsat bra ut förutom att han var så chockad att han skakade och skrek.
Men i bilen som körde in i den andre bilen var det ingen som rörde sig ur fläcken så vi sprang fram till bilen för att se så kvinnan mådde bra, och ja visst gjorde hon det förutom att hon var i ett ordentligt chocktillstånd så hon inte varken visste ut eller in. Vi kollade så hon inte behövde ambulans snabbt som sjutton och att det var i ett OK-tillstånd. Hon ville själv ringa 112 och det gjorde hon fast jag sa att vi skulle ringa åt henne.
Kvinnan klev efter en stund ur bilen och höll sig om sin g-r-a-v-i-d-a mage, hon var nämligen i 7:e månaden och jag hoppas av hela mitt hjärta att inget hände den lille rackaren därinne i magen. Vi gick sedan tillsammans av vägen och tittade till mannen i bilen framför, han var skakig ännu och lyfte ut sin bebisflicka som satt i baksätet som var högst ett år.
Jag själv var så pass nära att börja gråta när den ene var gravid och på sluttampen i graviditeten plus att den andra hade en ettårigt barn.
Tur att jag nyss läst intenssivutbildning för körkort och kan den där himla körkortsboken utantill i princip, haha. Jag försökte prata med de inblandade att jag ville komma åt deras varningstriangel för att varna andra i trafiken då vi de krockade bilarna stoppade trafiken en hel del. Han som blev påkörd bakifrån kunde inte få upp bakluckan där triangeln låg och tjejen som körde på bilen var i sånt chocktillstånd så hon inte kunde finna triangeln i bilen så jag bad henne då att sätta på varningsblinkers åtminstone.
Jag sa till kvinnan som jobbar på boendet att vi har som skyldighet att stanna och invänta polis-/ambulans då vi sett olyckan oså, dock jobbade vi ju så hon sa att vi inte hade den tiden att stanna för vi var där ett bra tag.
Jag hoppas iallafall av hela mitt hjärta att allt blev bra med både kvinnan och barnet i hennes magen samt mannen och hans lilla bebis. Sen om bilarna blev till en viss del förstörd är skitsamma, bara människorna som var inblandad kommer undan med lindriga eller inga skador alls.
