I mitt chocktillstånd hoppade jag ur bilen och ringde min pojkvän men jag minns knappt då jag var i sån chock. En snäll man stannade för att se så att jag mådde bra men jag oroade mig mer för hur bilen klarat kraschen och inte hur jag mådde, jag hann inte riktigt känna efter om jag hade ont någonstans för jag var så omskakad. Den här mannen stannade kvar tills min pojkväns familj var på plats och hjälpte mig med att få bilen till sidan då den stog rakt över vägen och även att lugna ner mig då jag var chockad och panikslagen.

Bilen lär självklart lagas efter att ha gått sönder på vissa ställen efter kraschen, detta är ju trots allt bara materiella ting som går att ordna och lagas men det kändes ändå dumt då det inte var min bil.

Jag själv fick ont i nacken och ryggen samt är stel efter smällen. Jag hade tur att det inte gick värre till än vad det gjorde vilket jag är otroligt glad över. Dock sade läkaren på hälsovårdscentralen idag att min rygg blev lite sne efter smällen och jag måste göra rygg-/nackövningar flera gånger om dagen för att förhoppningsvis snart slippa smärtan och stelheten, han menade alltså att om jag missköter-/inte utövar övningarna kommer min smärta vara bestående likaså med stelheten resten av mitt liv. Beskedet var väl inte allt för roligt att höra då jag är rädd att få men för livet efter detta, jag vill inte att denna smärta ska sitta i tills jag blir gammal och kanske den blir värre då till och med?

Jag vet inte om jag verkligen fick fram eller om man förstår hur läskig denna krasch var, men för mig var det en hemskt skrämmande situation jag aldrig vill uppleva någonsin igen. Inte nog med nack-/ryggproblemen jag fått har jag fått en slags bilfobi, jag tycker det är obehagligt att åka bil och kommer inte våga köra bil ensam på väldigt väldigt länge. Mina flashbacks på själva olyckan och smällen är för mig oerhört obehagliga som jag hoppas kommer försvinna med tiden.