Igår tog jag första steget, eller snarare blev jag tillsagd av mamma trots att jag inte ville, då hon tyckte jag behövde göra detta för att rädslan ska försvinna. Och ni undrar säkerligen vad jag då utstått? - Jo, jag körde bil för första gången sedan olyckan, i och för sig var det inte en lång bit jag körde och jag körde verkligen sakta och försiktigt hela tiden. 

Med en klump i magen körde jag iväg i min snigelfart, trots att det kändes jobbigt att köra klarade jag det och det bästa av allt är att jag ens vågade. Hade mamma min inte övertalat mig tillslut så hade jag absolut väntat med bilkörningen tills jag kände mig redo och jag hade aldrig vågat göra det ensam.